Jag har svårt och sätta ord på mina känslor just nu, känner mig ganska tom bara. Och jag som hade lovat mig själv att inte fastna i det träsket igen, aldrig någonsin. Den här gången skulle jag ju bära skyddsväst och inte låta någon rubba mig.
Men sedan kom du in i bilden och tog mig med storm, du blev min vardag trots att vi bodde 50 mil ifrån varandra.
Alla sena telefonsamtal, alla långa msn-konversationer, alla hundratals sms. Är den tiden över nu?

Och som vanligt kan jag inte låta bli och fråga mig själv, vad gjorde jag för fel? Tröttnade du kanske bara helt enkelt, tog intresset slut?
Oavsett så kan jag inte låta bli och rannsaka mig själv om och om igen, analyser varje sekund av tiden med dig.
Jag letar fel i allt för att ha något och skylla på, även om det slutar med att skulden ligger på mig.

Jag antar det finns någon du skulle ringa om jag inte fanns.

Du är den enda som jag fortsatt att tycka om, vilket är ganska lustigt då jag brukar tröttna efter en kvart.
Men du hade någonting som fick mig och stanna kvar, nu antar jag att det är över.
Återigen, den här gången sa jag "this time I'll be bulletproof".

Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut.

Jag sitter med mobilen i handen hela dagarna ifall du skulle få för dig att ringa, men det gör du aldrig.
Ett samtal bara, ett sista. Sedan ska jag gå vidare, jag lovar.
Men jag måste få höra din röst en sista gång, ett sista "godnatt sov gott dröm sött".
En sista gång, ett slut, ett closure.

Jag har försökt att tänka bort dig på alla sätt.

Antar att jag får börja vänja mig.
Tack för tiden älskling.